An English translation of the following conversation between Swedish artists Christine Ödlund and Leif Elggren is included in Notes on Other Music. Both artists performed as part of the SuperDeluxe Edition in Tokyo in November 2018. This conversation took place in Stockholm in December 2018.
Christine Ödlund: Senaste gången som jag träffade dig var i Tokyo, på SuperDeluxe. Då uppträdde du tillsammans med två andra personer. Ni spelade på kontaktmikrofoner.
Leif Elggren: Ja, det gjorde vi.
CÖ: Performancen avslutades med att du ställde dig upp och började med att – i alla fall som jag tolkar det – snyta ut något ur ditt huvud, eller snarare ur dina lungor. Har jag tolkat dig rätt? Var det något som skulle komma fram där, som skulle komma ut?
LE: Jag tror det. Du tänker på gesten när något förs ur munnen?
CÖ: Ja, ur näsan eller ur munnen. Som man gör när man nyser eller kräks när man inte ska kräkas.
LE: Ja, det ligger nog mycket i det där. Jag kallar det ju för dans. Jag tycker det är väldigt kul att säga som jag gör numera; att jag är dansare. Folk förvånas och säger ”jaha, är du dansare?”, men jag har blivit dansare. För mig själv är det också oväntat. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för att uppträda inför folk. Som liten var jag fruktansvärt blyg och vågade knappt svara på frågor i skolan, utan satt tyst och kurade. Så att rita blev viktigt för mig för att kunna överleva. Sen när jag började göra performance blev detta en fortsättning på tecknandet, som sedan utvecklades i dans. Det som du såg var en slags dans.
Men det är nog som du säger, att något är på väg att komma ut. Jag tänker genast på ectoplasma, något som vill ut ur kroppen och kanske kommunicera, eller bara bli befriat. Det är något som i alla fall jag upplever att vi båda sysslar med. Något som är svårfångat eller som ligger under en sorts yta och inte syns vid första anblicken.
CÖ: Om vi håller oss kvar vid hur jag upplever din dans, så kopplar jag ihop den med skriften ”Tånageln” som du har publicerat. Det handlar om din far, som försöker återföda sig. Kanske inte riktigt mot din vilja, men han tar sig i alla fall inte in i den här världen enligt din önskan. Jag skulle vilja veta vad du har för relation till detta svårfångade, det som vi inte kan ringa in så lätt.
Någonstans på nätet hittade jag en intervju med dig, om andlighet i konsten. Du ger ett svar till kvinnan som intervjuar dig, som inte tycker duger. Hon tyckte inte att du svarade på hennes frågor. Men du ville helt enkelt inte bli inringad som någon sorts ”andlighetskonstnär”. Och jag nämner det här eftersom jag själv har vissa problem med att definieras vad det gäller andlighet, fastän det helt klart är saker som jag intresserar mig för. Men inte som i fallet Hilma af Klint, till exempel. Det blir för mycket. Det är besvärande, eftersom det fortfarande finns en tydlig gränslinje mellan new age och allmän metafysik. Jag tycker att new age är intressant, men det är betraktas ännu som ett skällsord. Se vad som finns på denna new age-skräphögen, bland dessa new age-sopor finns något som man kan ha användning av. Men det är väl också där som problemet ligger; att man måste förhålla sig till new age. Och det var så jag upplevde ditt svar, att du började prata om ”viktiga saker” istället.
LE: Ja, det är svårt. Och det är viktigt det som du säger. Visst vill man inte bli förknippad med sådan typ av nyandlighet, som sprids därute. För det är så lätt att det faller sönder. Att saker går att definiera. Det blir något annat. Därför kan jag uppleva det som viktigt att kanske hålla en annan fasad eller ge en annan mask. Att dölja det som man kanske egentligen håller på med, utan att det blir någon större dramatik i det. Ditt konstnärskap är till exempel väldigt delikat. Jag har sett många av dina utställningar och framträdanden, nu senast på SuperDeluxe i Tokyo. Jag minns att vi talades vid precis innan öppningen. Jag frågade dig om du skulle spela och du svarade ”nej, jag har ett band”. Och det visade det sig också att det har du. Dina verk är delikata och subtila och kan ta så många uttryck. Det kräver försiktighet och noggrannhet hos oss som vill komma nära ditt arbete. Det är ju det som stimulerar. Det är väldigt fint.
Jag minns att jag såg Madame Blavatski på din hemsida, där hon sitter och röker och betraktar några märkliga saker i vad jag tycker ser ut som tredimensionella föremål som svävade i rummet. Hon sitter och kontemplerar dem, tillsammans med sin cigarett. Och den gör något särskilt, denna cigarett, Jag minns att du hade med det i titeln också; att hon röker…
CÖ: Ja, precis. Hon röker och kontemplerar kolatomen.
LE: Jaså, så var det. Ha, ha, det är jättefint. Att röka är ju en väldigt värdslig sysselsättning. När började rökningen för mänskligheten? Vi är ju så manipulerade av dessa olika grejer. Rökning har ju funnits sen 1600-talet.
CÖ: Du tänker på tobak? Jag tror att folk har rökt andra saker i alla tider.
LE:: Ja, men jag upplevde att hon satt med en cigarett med vanlig tobak. Det skulle ju kunna varit nåt annat i den, men det var inte så jag upplevde det. Istället förstod jag det som det prosaiska, vardagliga rökandet. Jag har själv aldrig vanerökt, men det ger ju ett litet rum för lugn, ett ögonblick för möjlig kontemplation.
CÖ: Det håller tankarna på plats, ja. Jag har rökt och jag var tvungen att åka runt hela jorden för att sluta. Det är ju inte lätt att ersätta den där rökpausen med något annat. Att sätta sig ner och bara koppla ner en stund blir svårare och svårare upplever jag. Pausen… Unga människor röker idag. Kan det vara för att de är så mycket ute på nätet och på sociala medier? Men man kan ju röka och vara ute på sociala medier samtidigt. Lite som att de tar ut varandra, och rökningen blir inte lika effektiv.
LE: Och datorn blir bara gulare och gulare.
CÖ: Apropå fäder så dog min far för några år sedan, men jag hade ingen kontakt med honom. Det visade sig att han bodde i mitt kvarter och i en lägenhet som jag fick ärva. Den var mörkt nikotinbrun. En fantastisk nyans som han hade jobbat på i många år. Det fanns inte en millimeter som inte var täckt. Inuti, utanpå.
LE: På antikvariat går det att hitta alldeles gula böcker, oftast ovanpå. Ibland kan jag inte köpa dem av detta skäl. När mina barn var små samlade vi på Tintin-serietidingar och vi gick runt på second-hand och letade efter särskilda nummer. När vi nästan hade alla, hittade vi ett saknat nummer på ett antikvariat, men det var alldeles brunt av rök. Vi köpte det, men märkte efter ett tag att det luktade rök i hela lägenheten. Det var tidningen. Vi lade den i en plastpåse och till slut kastade vi den. Den var så fruktansvärt rökinpregnerad.
CÖ: Tänk livet innan rökförbudet här i Sverige på offentliga platser; bussen, tunnelbanan, i flygplan. Det är helt obegripligt att föreställa sig hur alla måste ha luktat. Jag är väldigt känslig för dofter. Jag var med i en utställning i Moss i Norge, där en norsk konstnär som heter Sissel Tolas. Hon hade med ett doftverk i utställningen där hon återskapade doften av en tunnel. Det var något sjukt. Det var helt omöjligt att vara i. Konstnären hade också doftprover med i en några exemplar av utställningskatalogen och de böckerna går inte att läsa. Det är som den där Tintintidningen; det spelar ingen roll om man vädrar, det är bara i soporna med den.
LE: Om vi ska spinna vidare på det där, eftersom jag inte kan låta bli, så vill jag nämna tonsättaren och performancekonstnären Sten Hansson. Han bodde på Kocksgatan, där han hade ett litet arbetsrum. Där hade han viktiga böcker ända upp till taket längs med väggarna också vidare. När Sten sedan dog och en antikvariatsbokhandlare skulle köpa några av böckerna, insåg denne att det mesta var förstört. Sten kedjerökte under nästan alla år och det var massor av fina böcker i hans rum. Det är en märklig sysselsättning det där.
CÖ: Att röka, ja. Men det är ju ett sätt att träda in i ett meditativt tillstånd, där hjärnan och kroppen är ett. Det kanske är detta gift som gör att de kopplas ihop. När jag försökte att sluta röka hittade jag en löpsedel från Aftonbladet, där det stod ”Du blir dum i huvudet av att sluta röka”. Det gjorde det så svårt, men jag lyckades till slut.
LE: Vad bra.
CÖ: Ja, men då började jag ju snusa istället. Är det något som du håller på med?
LE: Nej.
CÖ: Det tog en faslig massa år för mig att komma ur det missbruket. Man kan ju snusa dygnet runt utan att störa någon, så att säga. Men då hittade jag ett sätt att ta mig ur det; våldsam sport. Jag har aldrig hållit på med sport förut, men började då med thaiboxning.
LE: Sparkar och slag…
CÖ: Ja, fruktansvärt skrämmande. Det gjorde mig så chockad, tror jag. Men samtidigt tyckte jag att det var så spännande att vara i närheten av våld.
LE: Du fick en utlevelse i kroppen?
CÖ: Ja, det var mycket i kroppen. Och om inte kroppen eller hjärnan är med, då får man ju ont. Man måste vara med, här och nu. Det var väldigt effektivt. Jag glömde bort allt som hade med nikotin att göra. Samtidigt kunde jag blicka in i vad det handlar om. I thaiboxning övar man ju sig i en form av våld, men om man inte kan rikta sin ilska, om man inte kan behärska sig och faktiskt blir aggressiv, då är man körd. Då tappar man fokus. Det är intressant att man kan använda en kraft, såsom aggressivitet, fast på ett fokuserat vis.
LE: Tränar du fortfarande thaiboxning?
CÖ: Ja. Det är så olikt mig.
LE: Är det något du alltid kommer att göra? Fyller det något slags behov utöver en enskild period? Kanske fyller det ut tomrummet efter tobaken?
CÖ: Ja, det är en paus från tankar. Man kan inte ha en tanke som handlar om konstvärlden eller politik i huvudet. Man måste vara i en koncentration där sådant inte ryms. Det är bättre än en riktig fylla, där man raderar systemet.
LE: Att starta om. Jag ser framför mig dokumentärfilmer från första och andra världskriget, i Vietnam och så vidare. Jag ser soldater som står och röker. För det röks så fruktansvärt mycket under krigen. Kanske har det med soldaterans sysslolöshet att göra, när de väntar. Nervositeten, att dämpa ångesten. Då tar man en cigg och man delar något. Man inhalerar. Till skillnad från eceplasma, som vi talade om tidigare, som kommer ut – är detta något som kommer in och som fyller upp.
CÖ: Ja, cigarrök är verkligen något som man delar med sig av till sin omgivning. Man kan ju sitta och njuta av någon annans cigarr.
LE: Verkligen. Passiv rökning. Jag som aldrig har rökt kan tycka att det luktar gott, till en viss nivå. Inte cigarettrök, för det är så stickigt. Men cigarrök och pipa, däremot. Det är sött och mjukt.
CÖ: Och det blir stora rökpuffar.
LE: Ja, en oljig rök som rör sig ut i rummet. Det är nästan så att man hamnar i trans och blir sömning av piptobak.
CÖ: Det finns ju en sport som går ut på att göra snygga rökmoln med e-cigaretter.
LE: Det får mig att tänka på kolmasken i Alice i Underlandet, som sitter med sin vattenpipa och gör rökringar och lägger ut dimridåer, förändrar verkligheten.
CÖ: Som jag sa är jag känslig för dofter och lukter. Vi bor i en lägenhet där man har tagit bort den tidigare plastmattan från det underliggande trägolvet. Ibland känns det att det drar in mellan springorna. Jag har fördjupat mig i denna fråga; när det börjar dra från golvet. Det är när grannen öppnar fönstret. Denna granne har rökt väldigt mycket – jag tror att han har slutat nu – men då kunde man känna vid tillfällen då han var väldigt orolig på nätterna. Vid klockan fyra började det lukta mycket rök, och vi kunde inhalera hans oro. Det kändes direkt; nu är det vargtimmen, nu kommer det. Och det är inte bara en cigarett utan kanske tre. Det går inte att stilla den där ångesten.
LE: Intressant och besvärade.
CÖ: Fruktansvärt. Jag har gått och täckt igen varenda liten springa i golvet för att stänga ute min granne.
LE: Det får mig att tänka på Ett Drömspel av Strindberg: ”Jag klistrar, jag klistrar…”. Jag såg den som TV-teater i tonåren. Hon sätter fast pappersremsor vid fönstret för att det drar in. ”Jag klistrar, jag klistrar…”. Det är ett återkommande tema att höra henne mumla.
CÖ: En annan bok som du har gjort i formen av en dokumentation av ett projekt; IDOL, är fantastiskt fin och rolig. Där framgår det att du och Thomas Liljenberg har en idollista som är lite flytande beroende på hur de listade människorna kvalificerar sig enligt era uppsatta parametrar. Ni presenterar detta för Moderna Museets chef och ur det springer en väldigt rolig kommunikation, där ert förslag att ställa ut projektet refuseras, fastän museet är så intresserat av det. Hur var efterspelet? De måste ju vara smickrade över att få vara med i ett konstverk på det här viset?
LE: Först var de rasande. Idén som de refuserade var att ställa ut en installation med datorer och med foton på väggarna. Vi hade valt ut att gestalta tolv personer och urvalssystemet enligt vilket vi valde hur de skulle se ut var väldigt orättvist. De skulle ha en asketisk livsstil eller så. Det var inte så många som sorterades in i denna lista och eftersom vi höll på i många år samlade vi listor av tusentals konstnärer som inte fick vara med. Till exempel Ad Reinhardt, som vi båda tyckte väldigt mycket om båda två. Han skrev mycket och gjorde serier och allt möjligt. Det var fantastiskt, men han var lite för korpulent, så det funkade inte. Vi återvände till honom jämt och beklagade detta.
När vi sedan frågade Moderna museet om vi fick ställa ut där så fick vi först ett ja, men sedan fick vi inget svar alls. Vi skrev och frågade dem: hur går det med vår utställning, men fick inte svar. Till slut surnade vi till och skrev igen, varefter de svarade att de ändrat sig och att det hela kändes överspelat. Det satte igång en process hos oss. Just det är så bra med vårt yrke som konstnärer, som är så mycket mer än ett yrke och snarare en form av existens. Så vi satte oss ner och funderade; ”okej, vi fick nej”, och fortsatte sedan att skriva brev till dem – brev som till slut blev en bok. Så vi blev medvetna om vad vi gjorde; hur vi skrev och vad vi skrev. Ibland var vi galna och hotfulla, med de klassiska orden ”vi vet var ni bor” och så vidare.
CÖ: Men det hotfulla framgår ju inte i breven, som jag uppfattar som kultiverade och artiga. Det är som att museet fastnar i era fällor, kanske av fåfänga, av intresse eller för att de vill ge svar på tal och vara lika kreativa som ni. Då är de fast i nätet och bara sprattlar.
LE: Fast vid några tillfällen var vi verkligen hotfulla och skrev att vi visste var de bodde. Och ”om ni inte pratar med oss så kommer vi över”. Sedan drog vi in påven i Rom och skrev att om ni inte vill göra det på Moderna så gör vi det i Vatikanen istället. Vi gick över gränsen. Sedan, när vi började gå mot slutet och kände att projektet snart var klart och hade beslutat oss för att göra en bok av det hela, bestämde vi oss för att presentera den vid en vernissage på Moderna. Vi skickade dem ett vernissagekort med ett datum som gav oss ganska god marginal för att vi faktiskt skulle hinna göra boken. Och så blev det också, de fick varsin bok – de båda cheferna på museet vid denna tidpunkt.
CÖ: Men, i det sista brevet accepterar museet ert förslag. Är det ett fabricerat brev?
LE: Ja, det är vi som skriver från oss och till oss, på deras brevpapper: ”Ja, kom hit, välj och vraka, ta vilka salar ni vill”. Ett önsketänkande. Det var väldigt kul att göra. De blev så arga och kränkta, de kände sig lurade.
CÖ: Hade ni någon kontakt med dem utöver denna korrespondens?
LE: Nej, inte alls.
CÖ: Så den här ilskan är den man upplever i deras svar? Även de har ju filat på dessa.
LE: När boken väl var ute träffade jag en av cheferna, han som skrev flest av breven från museet. Jag glömmer aldrig den gången. Det var på en utställning nånstans. Vi stod mitt i en folkmassa, men det var som att allt annat slutade att existera. Vi sa ingenting till varandra, vi bara möttes. Han var väldigt arg. Sedan träffades vi några år senare och det verkade som att han hade hunnit fundera ett extra varv på saken. Ja, kanske kan jag säga hans namn, han lever ju inte längre. Sören Engblom var det.
CÖ: Ja, det står ju i boken också.
LE: Ja, precis. Och när vi sågs denna andra gång var det som att han tyckte att det hela var ganska kul. Han hade hunnit fundera lite extra. Jag har stor respekt för honom och allt som han gjorde.
CÖ: Men det är väldigt modigt att göra något sånt.
LE: Jag vet inte, vi bara öste på. Och med konsten som redskap kan man ta sig sådana friheter. Och i efterhand är vi så glada över att det inte blev någon utställning, eftersom det här blev mycket bättre. Men det visste vi ju inte då. Det var något som extraherades fram ur den här konflikten; frustrationen och besvikelsen över att inte få göra vad vi hade tänkt oss, som vändes till vår fördel. Och det är ju det man vill, eftersom man som konstnär alltid är i underläge. På tal om sport, som du nämnde tidigare; jag hatar sport och har inte hållit på med sport i hela mitt liv. Jag var ingen sportkille i skolan. På gympalektionerna när man delades upp i lag fick jag alltid sitta kvar sist på bänken och blev utbuad på när något lag fick ta sig an mig. Och det var ingen lärare som sa åt dem att skärpa sig. Sådär är det ju överallt i samhället, det är så jävla orättvist.
CÖ: Tänker du på politiken i konstvärlden på samma sätt idag som du gjorde då?
LE: Ja, det gör jag. Jag tycker att det är samma tråkiga mentalitet och attityd, samma orättvisa blick. Vem får släppas in och vem får inte. Liksom vi pratade om innan, efter att ha undervisat unga konstnärer håller jag kontakt med några av dessa, och följer med dem på deras resa, mellan hopp och förtvivlan. Det är precis samma sak.
CÖ: För egen del tycker jag att musikvärlden och sammanhanget för experimentell, EAM-musik, är av en helt annan karaktär än konstvärlden. Och om man har en fot i båda dessa världar går det att balansera det lite. För denna del av musikvärlden handlar mycket mer om entusiasm än om politik och ekonomi, vilket konstvärlden nästan bara består i. Mitt mål har alltid varit att integrera båda delar; musiken måste få vara en del av arbetet.
LE: Jag håller med dig till fullo och det är ett fantastiskt privilegium att få röra sig i de båda världarna och i allt det som är däremellan, bortanför och nedanför. Vilket var uppenbart när vi var i Tokyo. Där synliggjordes en kultur befriad från detta auktoritära och prestigefyllda, som du nämner. Istället är det människor som vill göra saker, som en undergroundvärld. Och där finns många fantastiska konstnärer, som gör roliga och intressanta grejer på sina egna villkor.
CÖ: Det är ju belöningen. Det finns inte så mycket pengar och jag vet egentligen inte hur folk klarar sig, men det är verkligen hälsosamt att vara i den miljön.
LE: Jag tänker på de båda som jag spelade med på SuperDeluxe; Oren Ambarchi och Crys Cole. Oren från Australien och Crys från Kanada. De är ett par som cirkulerar runt jorden på en slags ständig never ending tour. De träffas på platser såsom i Tokyo, varefter de sedan reser iväg igen åt varit håll. Det är ett sätt för dem att få utlopp för vad de håller på med, men också ett sätt att få in pengar. Att hålla någon slags ekonomi för att överleva. Mats Gustafsson gör ju samma sak, han snurrar runt planeten och överlever på så vis. Det har utvecklats en slags kultur, såsom den på SuperDeluxe, som de tyvärr lägger ner nu.
CÖ: Det är så synd, det är ju ett så fint ställe.
LE: Visst är det. Under resan till Tokyo spelade vi på två platser till, i två små hål. Och när jag säger hål menar jag inget dåligt med det, det är små platser under jord som det kommer massor av människor till. Det är kul, det är uppmuntrande och det ger energi.
CÖ: Jag hade sett många av dina framträdanden, i text, ljud och bild, när John Chantler föreslog att vi skulle ses. Du är lite av en allkonstnär. Dans, något mer?
LE: Nej, det räcker så, ha, ha. Men detsamma gäller ju dig.
CÖ: Ja, precis. Jag känner en sorts inspiration.
LE: Jag med! Vi träffades ju i samband med Modernautställningen 2010, då vi båda medverkade. Vi delade rum och det blev ett väldigt speciellt sådant. Jag minns att vi pratade om det, hur vi fick dem att dra ner ljuset och hur många besökare uttryckte att det var som att komma in någon annan stans. Det tyckte jag var väldigt fint.
CÖ: Ja, det var en sorts inspiration i rummet, sedan var det ett ljud från Swedenborgs lusthus och en EVP-inspelning.
LE: Ja, det var röster som man hörde och det är ju många av våra kollegor i musikvärlden som håller på med detta; Electronic Voice Phenomena (EVP). Det finns en kille i Chicago som heter Michael Esposito, som kanske är den som har blivit mest synlig och specialiserad på att göra såna här inspelningar och som extraherar platser och sånt. Det är ju fascinerande.
CÖ: Är det här en teknik som du har använt också när du har varit i kontakt med Freuds patienter, då du har legat under divanen?
LE: Javisst, det är ett projekt som jag har hållit på sedan mina sista år på Mejan. Då började jag krypa in under folks sängar och rita på sängstommen undertill. Det var ett hemligt projekt som pågick i många år. Vid något tillfälle skrev jag en text om detta och gjorde till en trycksak, som projektet presenterades genom. Jag skrev att Freuds divan nog var den viktigaste möbeln under hela modernismen, och ännu. Det är allvar. Inte bara estetiskt utan en metod som vi fortfarande använder oss av i försöket att läka mentala sår, liggandes på rygg. Då tänkte jag att det vore spännande att se vad som finns under divanen.
CÖ: Och förutom att spela in, har du någon metod för att verkligen förstå divanens aura?
LE: Jag tror att det handlar om att lyssna, att gräva och extrahera och se vad som kommer ur materialet. Metoden fick jag från rysk-svenske Friedrich Jörgensson, som kom till Sverige på fyrtiotalet och började utveckla detta. Samtidigt var det en man i Riga som började fundera över samma saker och som spelade in dessa ljud, en metod som går ända tillbaka till Thomas Edison. Han tänkte att man kunde använda denna metod för att kommunicera inte bara över långa avstånd, utan även mellan tid och rum, med teknikens hjälp. Det är ju sådant som du håller på med.
CÖ: Ja, mitt intresse för Madame Blavatski och för teosofin, detta fantastiska konstprojekt där de försökte smälta samman filosofi, metafysik, religion och vetenskap – och hitta något däri. Det är väldigt spännande. Sättet att få kontakt med all kunskap är att försätta sig i ett slags clairvoyant tillstånd och få kontakt med det astrala biblioteket.
LE: Vad fint.
CÖ: Jag kan förstå rent intuitivt vad det är som de gör, men jag har alltid försökt närma mig detta rent konkret. Vad var det som de höll på med, hur kunde de få kontakt med ett kemiskt ämne och hur kunde man ha en dialog med ett fysiskt fenomen. Hur kommer man i kontakt med ett astralt bibliotek? Något gjorde de ju, de skrev bland annat en hel del. Och det här var en rörelse som har påverkat hela modernismen och som har haft mycket större inflytande än vad man har erkänt. Men nu har det ju forskats mycket om saken och man har insett att teosofin hade ett stort inflytande, fastän det som har uppmärksammats mest är dess avknoppning; Antroposofin och genom Rudolf Steiner. Han hade en mer kristen inriktning, fastän med idén om reinkarnationen, i alltifrån jordbruk, till medicin, till konst. Det gör att det finns delar av antroposofin som är intressanta och andra som är helt förskräckliga. När man till exempel ser hur elever har lärt sig att måla vått i vått… jag är ledsen, det ser likadant ut alltihop. Därför är teosofin mycket mer intressant och Madame Blavatskis rykte är ju fantastiskt. Hon måste ha varit en alldeles enastående och speciell människa. Hon beskrivs ju som väldigt förskräcklig, men samtidigt måste det ha funnits något förtrollande i hennes uppenbarelse, eftersom hon påverkade så många.
LE: Det som du berättar nu är en fantastisk hyllning till henne. Jag ska kolla in henne igen.
CÖ: Hon rökte även väldigt mycket. Hon skrev och hon rökte.
LE: Det är vårt tema idag.
CÖ: Ja, Freud rökte ju också. Han rökte så mycket att han fick cancer i käken.
LE: Ja, hans gom frättes bort.
CÖ: Jag har läst att han hade en träkäke.
LE: Inte vad jag vet, men gommen ruttnade bort så att näshålan och gomhålan växte ihop. I slutet av hans liv var det en sådan stank i hans rum att det bara var hans dotter som klarade av att gå in. Det måste ha varit fruktansvärt. Men han höll ju på med kokain också. Men rökning, absolut. Spännande.
CÖ: Ja, det är något med rökningen. Munnen.
LE: Gestiken bakom vilken man kan dölja sig. Som att man är fullt upptagen med detta. Jag har feströkt cigariller i perioder och då fick jag lockelsen till och förståelsen för att sitta och gömma sig bakom denna syssla.
CÖ: Och inte bara syssla, utan ett moln av rök. Man kan sitta dold i rökdimmor.
LE: Ja, det är otroligt trevligt.
—
Thanks to Frida Sandström for transcription.